Background

PIXELZ BLOGG

Lär dig allt om best practices inom produktfotografering, bildredigering och produktbilder för e-handel.

I fokus: Mike Moreali, bildbehandlare på Nike och frilansare


Main Image

Har du någon gång velat veta hur produktbildsredigering går till hos Nike?

Eller hur det är att vara en frilansare som försöker hitta sin position i den kommersiella fotografi- och bildbehandlingsindustrin?

Mike Moreali är ett proffs på digital bildbehandling och verkar i Portland, Oregon, för närvarande tillsammans med HereNOW Creative. I den här breda intervjun funderar han över sin erfarenhet vad gäller hans början i bildbehandlingsindustrin, hans år som permanent frilansare för Nike och hur bildbehandling har format honom som fotograf.

Inga bilder från Nike används i denna artikel.

Åren med Nike

Om du först och främst är intresserad av hur bildbehandling går till hos stora företag i USA idag följer här några utdrag från Mikes tid hos Nike, från 2014 till 2016:

Entreprenörer och arbetsmiljö

"När jag först började jobba för Nike var det med ett kontrakt på sex veckor. När jag hade kommit till mitten av min femte vecka frågade vår chef 'kommer du att vara tillgänglig under de tre kommande veckorna? Fyra veckor?'. Det var så där på veckobasis, vilket var bra, men det kändes inte så tryggt att veta att var sjätte vecka kunde det vara dags att se sig om efter ett nytt jobb."

"De erbjöd mig ett fast jobb, fast egentligen var det inget riktigt fast jobb - jag jobbade inte direkt hos Nike, jag jobbade för agenten Filter Digital. Det var de som fixade jobbet hos Nike till att börja med. Jag arbetade i tio veckor och sedan hade jag ledigt i två veckor. Det var mer som ett permanent, fastlagt schema."

"Vi hade också frilansare som arbetade med kontrakt på veckobasis. Jag kände att det var mer konkurrens i den miljön eftersom du konkurrerar med alla andra i studion och eftersom vi alla rent tekniskt var frilansare. Jag oroade mig ständigt: 'Oh, jag måste vara bättre än den personen, bättre än den kvinnan, bättre än den killen', eftersom jag ville ha en förlängning. Stressnivån var mycket högre där eftersom jag oroade mig för om jag skulle få ett samtal där de förlängde mitt kontrakt. Jag hoppades verkligen att de skulle ringa mig."

Lagstruktur och från dag till dag

"Jag ingick i Nikes sko-team i den internationella märkesstudion. Vi hade två arbetslag; skor och kläder på licens, till exempel college-, NFL- och NBA-kläder. När det gällde skor hade vi ett team som vid sin höjdpunkt innehöll kanske 12 personer. Vår chef var också en frilansare - de kallas ETW hos Nike och det står för 'external temporary worker.' Du kan få höra att hos Nike är ETW alla frilansare.

Det fanns cirka 12 ETW-personer, inklusive vår chefredaktör, i vårt team. Vi kom till kontoret varje dag och jag åt lite frukost och hälsade på mina arbetskompisar som jobbade där. Sedan kom vi tillbaka och vår chef sade något i stil med 'vi har så här många modeller att fotografera,' vilket var standardsättet att jobba. Sedan hade vi också specialarbeten, där du kunde ta en skomodell och lägga på de färger som passade in i kategorin, ändra färgerna och byta ut material. Den typen av arbete var mycket mer kreativt och intuitivt, och jag gillade det. Det där var helt klart kul. Att arbeta med skomodeller går i princip ut på att fixa till modellen, balansera svart och vitt och sedan fortsätta.

De bestämde hur många modeller vi skulle ha samt hur många specialarbeten och hur många specialprojekt. Sedan delegerade de arbetet till teamet. Om du blev färdig med det du skulle göra sade du bara till ditt team: 'Vad behöver ni hjälp med? Vad kan jag göra nu när jag är färdig med mitt tilldelade arbete?'"

Grå keps på docka

Hur projekt styrs

"Arbetsuppgifter tilldelades från person till person. Vi sparade allt på en av servrarna. 'Kan du ta de här specialarbetena i dag? Om du blir färdig är det bara för dig att komma tillbaka så ska jag se vad mer du kan göra och så får det räcka med det.'

Du gör färdigt ditt tilldelade arbete och sedan kan du kanske bli delaktig i ett specialprojekt senare under dagen. Någon från gruppen kunde säga 'Kan ni fotografera det här? Ändra på färgerna på den här modellen eftersom fabriken gjorde provmodellen i fel färg.'

Du utför allt grundläggande arbete och sedan går du omkring och ser om någon behöver hjälp med något. Sedan går du till din chef och säger: 'Alla verkar fixa det de håller på med. Vad vill du att jag ska göra nu?' Sedan sade han något i stil med 'Ja, ta några av de här arbetsuppgifterna' eller 'Arbeta med modeller resten av dagen'. Den pärmen var alltid full av bilder eftersom det hela tiden tillkom nya."

Kvoter

"Vad gäller grundbilderna till arkivet hade vi omkring 20. Jag tror vi var tvungna att hinna med 20 om dagen. Varje bild hade en profilvy och en vy av sulan. Vi hade två bilder per grupp. Det handlade alltså om att hinna med 40 bilder per dag. Det hände ibland att jag var nära att inte hinna med detta, men jag var tvungen att hinna så jag tog lite genvägar här och där.

Ibland kom jag på mig själv med att ägna för mycket tid på en uppgift trots att ingen ändå skulle kunna se slutresultatet eftersom det blev så litet i storlek i slutändan. Du fick bita i det sura äpplet och inte lägga ner så mycket energi på en del uppgifter som du ville. Det färdiga resultatet blev ändå ganska litet och skulle inte visas upp för allmänheten.

Det där var något som jag hade svårt med. Under skoltiden och vad gällde andra frilansjobb fick vi lära oss att alltid ge 110 %, och att alltid göra vårt bästa. Du lägger ner all kreativitet du har, och sedan får du höra 'Bara gör det. Gör det så fort du kan.' Pressa på, precis som på en fabrik. Som ett löpande band. Fotografera, efterbehandla, och vidare till nästa. Det var nästan omöjligt att spendera så mycket tid som du ville på olika arbetsuppgifter."

Automatisering

"De vill använda så mycket automatisering som möjligt, vilket verkar rimligt i den miljön på grund av graden av likadana arbetsuppgifter hela tiden. Vi använde en massa Action-program och procedurer för färg, storlek, för att spara data och för att ta bort bakgrunder. Man måste bara se till att allt är konsekvent över hela arbetsområdet."

"När jag jobbade på Nike hade vi en kille som, och det var allt han gjorde, fixade till helt otroliga procedurer som sträckte sig över sida efter sida. Han hade en procedur för att fotografera och när du följde den försvann bakgrunden därför att den valde en viss procent av vitt där. Så, den tog bort bakgrunden, den ändrade på storleken, den finjusterade olika färglager vilket var något du var tvungen till att göra själv annars, så allt du behövde göra var att "maskera" bilden. Svart och vitt."

"Det är helt otroligt vilken typ av jobb du kan utföra och hur mycket du kan snabba på processen med Action-program och procedurer. Det finns nackdelar också eftersom resultaten aldrig är konsekventa. Du måste alltid finjustera någonting i slutändan om du fotograferar i färg. Vad du än automatiserar så måste du fixa till resultatet i slutändan om du kör i färg. Du kan komma till en viss punkt med automatisering, men sedan måste du använda dina ögon för att nå ett resultat du är nöjd med."

"Nike förlitade sig mycket på procedurer, och det fungerade, men det hände ibland att saker och ting kraschade eller att fotolagren inte var i rätt ordning, så det handlade mycket om att felsöka och att gå tillbaka."

Full intervjuutskrift: Lär känna en Pro Retoucher

Mike Moreali logga

All images via mikemorealiphoto.com

Ok, låt oss börja från början. Hur kom det sig att du började i den här branschen?

När jag växte upp körde jag mycket med snowboard och skridskor och tittade på alla filmer som hade med det att göra. Jag läste också många magasin, mest TransWorld. Jag influerades verkligen av alla foton, olika videosekvenser och av hur fotografer och filmtekniker kunde vara kreativa i olika vinklar. Jag inspirerades verkligen av hur de kunde filma hela rullen och sedan komma fram till själva videon. Detsamma gällde för fotografi. Jag influerades verkligen av bildteknik och det visuella som helhet, kort och gott.

Sedan åkte jag snowboard och skridskor under en lång period och filmade och fotograferade alltid mina kompisar. Efter ett tag tänkte jag att det här skulle vara ett riktigt häftigt område att göra karriär inom - jag är säker på att det inte bara berodde på att det handlade om action-sporter. Jag kollade upp saker och ting och hittade en del skolor som jag trodde skulle kunna hjälpa mig till en karriär inom det här området.

Jag började på Art Institute här i Portland och kom in på deras videoprogram. Jag sysslade med det i något år och sen mötte jag likasinnat folk när jag pluggade fotografi och det kändes som om jag fattade det hela bättre, och jag blev helt enkelt mer nyfiken på stillbilder än på video. Jag tog steget och ändrade min inriktning till fotografi och kollade upp lite mer saker och pratade med lärare om vilka jobb som kunde tänkas finnas tillgängliga. Är du enbart en fotograf? Hur får du tag i jobb? Hur får du klienter? Många frågor. Sedan gällde det också bildbehandlingsdelen och det kändes helt enkelt som om det fanns fler möjligheter för mig inom fotografin än inom videoproduktion.

Lila bindning

Utför du mer bildbehandling än fotografi i jobbet?

Ja, definitivt. Ja.

Är det så du vill ha det, eller hoppas du att du kan ändra till fotografi i slutändan?

Jag försöker att syssla med fotografi mer. Just nu försöker jag ta åt mig så mycket kunskap som möjligt från alla proffs på jobbet och av den erfarenhet jag får när jag sysslar med bildbehandling i en studio eller när jag hjälper till vid fototillfällen. När jag sedan förstår detta mer, med erfarenhet och kunskap från kollegor, tror jag att det kommer att kännas mycket bättre att byta till fotografi.

Hur hamnade du hos Nike och sen till slut hos HereNOW?

Efter min examen på Art Institute hjälpte jag en handfull fotografer här i Portland, och jag sysslade med ljussättning åt dem. Jag monterade kamerorna och fixade allt utrustningsjobb.

Sedan träffade jag fotografen Michael Jones. Han gav mig ett jobb och sa: "Du, är du bra på Photoshop?" "Visst, sa jag. Jag fixar det ganska bra." Jag jobbade med några av hans bilder som inte var överdrivet proffsiga. Jag gjorde ett bra jobb, och sedan började han ge mig fler och fler bildbehandlingsjobb. Jag fattade vad det gick ut på och insåg att jobbet med att efterbehandla bilder var mer konsekvent än att hålla på och assistera.

När jag assisterade hade jag ett ganska jämnt flöde med jobb, men det dök ändå upp dödtid mellan uppdragen. Med bildbehandlingen kändes det jämnare, så det fick bli vägen jag valde arbetsmässigt.

Lärde du dig bildbehandling själv, eller var det något du pluggade i skolan?

Jag studerade det i skolan. Jag läste några kurser om digital bildbehandling. Jag började med de grundläggande photoshop-kurserna, och roade mig med att sätta någons ansikte på någon annan. Lite roliga saker.

Sedan blev kurserna svårare, mer intensiva. Då kände jag också att det här är riktigt kul. Jag tycker verkligen om Photoshop och jag känner att jag behärskar programmet bra. Jag kände att allt jag behövde var mer erfarenhet med Photoshop, och att kunna fundera ut nya, annorlunda sätt att lösa olika problem.

Medan jag gick i skolan hade jag aldrig tänkt mig det här som en karriär. Jag tänkte bara på det som "det är något du gör efter att en bild är tagen", och jag insåg inte att det var ett helt yrke att jobba med bildbehandling. Sedan dök det upp möjligheter för mig från olika fotografer jag jobbade med: "Du, du kan ha det här som ett yrke i stället för bara fotografi." Jag tyckte att det var perfekt.

En sak jag verkligen gillar med bildbehandling är att jag också tror att det kommer att göra mig till en bättre fotograf i slutändan eftersom jag vet vad jag letar efter när jag börjar att ta bilder. Ungefär som: "Här finns det en del saker jag bör se upp med." Det gör att ett projekt flyter på mycket lättare.

Känner du att det redan börjar att hända? Finns det saker du känner som visar att du har förbättrat din egen fotografi?

Ja, definitivt. Bara genom att titta på ljus och skuggor. När allt kommer omkring handlar allting om ljus och skuggor. Du kan se vart dina högdagrar tar vägen och var dina skuggor är. Du kan verkligen förbättra många saker. Om du kan göra så mycket som möjligt med din kamera, kommer du att tjäna en massa tid vad gäller bildbehandlingen.

Förut, medan jag gick i skolan och lite grand efteråt, tog jag bara bilder och tänkte: "Jag kan fixa resultatet senare i Photoshop. Jag kan fixa det senare med bildbehandling." Det var inte bra. Jag hamnade i en situation där jag spenderade massor av tid på mina personliga projekt och liknande. "Åh, jag behöver verkligen hitta ett sätt att göra det här mer effektivt." Sedan börjar du bearbeta saker och ting redan i kameran och slipper det arbetet under bildbehandlingen.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan att göra ett personligt projekt, att frilansa och att arbeta direkt för ett företag som Nike?

Ok, jag startar med Nike. När jag arbetade hos Nike var jag nästan fullt anställd. Jag var en "permanent frilansare" som många här kallar det. Jag hade ett kontrakt som sträckte sig över en viss tid. En bra lösning eftersom du har lite stabilitet i jobbet. Sedan när ditt kontrakt håller på att gå ut blir du stressad och tänker: "Oh, jag hoppas de förnyar mitt kontrakt." Det gjorde de alltid till slut.

I den miljön hade vi också frilansare som endast arbetade med kontrakt på veckobasis. Jag kände att det var mer konkurrens i den miljön eftersom du konkurrerar med alla andra i studion och eftersom vi alla rent tekniskt var frilansare. Jag oroade mig ständigt: "Oh, jag måste vara bättre än den personen, bättre än den kvinnan, bättre än den killen", eftersom du naturligtvis ville ha en förlängning. Stressnivån var mycket högre där eftersom jag oroade mig för om jag skulle få ett samtal där de förlängde mitt kontrakt. Jag hoppades verkligen att de skulle ringa mig.

Vad var det som var mest stressigt? Var det den konkurrensmässiga pressen att leverera högre kvalitet, att vara snabbare eller att resultaten skulle överensstämma så bra som möjligt med stilguiderna?

Ja, jag skulle säga allt detta, eftersom vi inte hade så mycket tid på oss. Du hade en handfull olika projekt du måste göra. Vi hade de grundläggande bilderna som användes internt för arkivering och föredrag. Det var det mest konsekventa arbetet vi hade eftersom du måste fota och behandla varenda bild med skor de hade designat, helt enkelt. Det var som sagt det mest konsekventa arbetet.

Vi hade en viss mängd arbete som vi måste utföra varje dag. Du försökte att göra så mycket av det som möjligt. Sedan fanns det projekt som var lite mer kreativa, men fortfarande med hårda tidskrav. Du måste nå upp till kvalitetskraven de har, deras höga Nike-krav, vilket återkommer till stilguiden. Det vara bara att försöka att arbeta så snabbt som möjligt och att hålla kvalitén så hög som möjligt också.

Det var lite mer stressigt än att göra ett frilansjobb hemma, eftersom du då har några dagar på dig att arbeta med något; du jobbar med det på din egen tid. Du kan ta raster och sedan jobba igen, enligt ditt eget schema. Med Nike gällde det att få arbetet färdigt så fort som möjligt, så effektivt som möjligt.

Någon kollar alltid vad du gör.

Vilka typer av kvoter och tidskrav var ni tvungna att följa?

När det gällde våra bas-bilder som skulle arkiveras tror jag att vi hade 20. Vi var tvungna att fixa 20 per dag. Varje bild hade en profil- och en sul-del. Vi hade två bilder per set. Alltså snackar vi om cirka 40 bilder om dagen som du måste fixa. Det hände att jag nästan missade kvoten, men jag var helt enkelt tvungen att fixa det så jag tog lite genvägar här och där.

Ibland kom jag på mig själv med att lägga ner för mycket tid på något moment, trots att ingen egentligen skulle lägga märka till det. Bilden blev ganska liten mot slutet. Du var tvungen att bita i det sura äpplet, eftersom som sagt slutresultatet blev ganska litet och ingenting som skulle visas upp för allmänheten.

Det var lite svårt för mig att svälja. När jag gick i skolan och under andra frilansjobb blev vi alltid tillsagda att ge 110 %. Gör alltid det bästa du kan. Du lägger ner all din kreativitet i ett projekt och sen säger de: "Bara gör det. Gör det så fort du kan." Pressa igenom det, som på en fabrik. Som ett löpande band. Fota, efterbehandla, och vidare till nästa. Fota, efterbehandla, och vidare till nästa. Det fanns ingen möjlighet att spendera så mycket tid som du ville på projektet.

När du säger "permanent frilansande", hur långt kunde ett kontrakt vara?

Så, när jag först startade med dessa avtal gick jag på ett kontrakt på sex veckor. När du kom till mitten av den femte veckan kontaktade de dig och vår chef undrade om vi skulle vara tillgängliga i ytterligare tre till fyra veckor. Det fungerade på en veckobasis, vilket var bra, men det kändes inte så tryggt att veta att du kanske måste se dig om efter ett nytt jobb var sjätte vecka.

Efter det, jag tror att det var efter tre månader, närmade sig mitt kontrakt slutet och jag hittade ett jobb hos Cabela's, där jag assisterade och behandlade bilder. Jag skulle vara borta en månad. Så jag sa till dem: "Jag kommer att försvinna efter den här kontraktomgången, men jag kommer gärna tillbaka och arbetar för er". De sa att det gick bra, eftersom jag helt enkelt var en ren frilansare vid den tidpunkten.

Jag kom tillbaka och de erbjöd mig en fast anställning, som egentligen inte var en fast anställning eftersom jag inte arbetade direkt för Nike. Jag jobbade för en agentur som hette Filter Digital. Det var de som hade fått in mig på Nike till att börja med. Jag kunde nu arbeta i tio veckor och sedan hade jag två veckor ledigt. Det var en mer permanent, solid lösning.

Jag arbetade i tio veckor och tog sen två veckor ledigt, arbetade i tio veckor och tog två ledigt, och det var så schemat såg ut. Sedan bestämde sig ledningen för att de skulle ändra på arbetsstrukturen i studion och nu ville de bara ha rena frilansare i stället för permanenta frilansare. Jag blev utan jobb i tre månader, men sedan kunde de säga "Nå, efter de här tre månaderna, när du varit utan jobb i tre månader, kan du komma tillbaka och jobba på veckobasis som frilansare". Så jag var tvungen att ta en obligatorisk tremånaders ledighet från Nike om jag ville komma tillbaka.

Jag vet inte riktigt. Den där lösningen passade mig inte direkt. Jag letade efter något mer permanent. Under tiden gick jag över och frilansade för Columbia Outerwear. Jag jobbade hos dem i cirka fyra veckor och sedan tog jag kontakt med andra agenturer i trakten. Den agentur jag jobbar för nu heter Vitamin T, och det var de som hittade jobbet hos HereNOW. "Du, det finns en tjänst hos HereNOW. Det är ett kontrakt på tre månader som kan bli fast. Efter den perioden kan du jobba fast hos dem om du vill".

Jag tyckte att det var en fantastisk möjlighet att få jobba för en agentur och samtidigt ha en fast anställning som bildbehandlare. Sedan gick jag på en anställningsintervju hos HereNOW. Allt gick perfekt och de erbjöd mig ett heltidsjobb i stället för prövotids-kontraktet. Jag kunde börja direkt hos dem.

Vad är skillnaden mellan agenturen och alla dessa frilansjobb hos ett företag som Nike?

Jag kände att frilansarbetet mer byggde på rykten om jobb. Jag fick en massa jobb tack vare dessa rykten. När jag arbetade för Michael hade en del av de agenturer han arbetade med en fast anställd redan. De hade sina egna agenturer när det gällde bildbehandling eller ibland lät de en utomstående fotograf göra bildbehandlingen och sedan sökte han en utomstående bildbehandlare.

Jag fick massor av jobb genom honom ryktesvägen och sedan hette det: "Jag vet att han är mellan en nybörjare och ett halvproffs när det gäller bildbehandling. Han kan arbeta billigare än någon som har bildbehandling som en karriär." Jag fick som sagt en massa jobb genom honom ryktesvägen. Det förklarar hur jag kunde ha en massa jobb som en frilansande bildbehandlare och assistent. Det är så assistentvärlden funkar också; jobb via rykten. Om du gör ett jobb bra kommer de att prata med någon och rekommendera dig, och sedan kommer den personen att rekommendera dig.

Det är helt och hållet rykten. Plus att det är en liten stad, så du måste hela tiden vara fokuserad, definitivt. Om du gör ett dåligt jobb kommer folk att veta om det.

Skidglasögon närbild

Det gäller att hålla igång sitt nätverk.

Det var alltid en viktig fråga, ja. Det var alltid stressigt, men samtidigt var arbetet roligt så jag såg positivt på det. Gjorde så gott jag kunde. Jag välkomnade all feedback och försökte att bli bättre. Den typen av arbete var jämnt fördelat, men nånstans i bakhuvudet gnagde "Åh, jag hoppas att jag får ett samtal till". Nu är jag fullbokad i sex månader, vilket är bra förstås, men vad händer när dessa månader är slut?

När det gäller HereNOW är arbetet som en kombination av frilansande och ett nästan fast jobb hos Nike. Det finns alltid arbete att tillgå, men det förekommer också dödtid. När du har en period av dödtid kommer du på olika sätt att öka din arbetshastighet och produktion. Du kan testa andra tekniker och liknande. Du utvecklas och lär dig hela tiden, och det är permanent.

Nämn några experiment du utfört. Hur bär du dig åt för att spara tid?

När jag sysslar med ungefär samma saker hela tiden skapar jag en massa Actions i Photoshop. Jag har använt Actions ofta den senaste tiden för repetitivt arbete. För storlekar, att spara bilder, kreativa grejor - om jag till exempel har en bunt bilder och om jag behöver korrigera dem till samma färg skapar jag en Action för en bild och sedan använder jag samma funktion till resten av bilderna. Du kan spara så mycket tid om du skapar Actions och procedurer. Jag har inte så mycket erfarenhet när det gäller att skapa procedurer, men jag har använt sådana som andra har skapat. Automatisering ökar verkligen arbetshastigheten.

Jag har sett automatisering användas både mycket och lite på ställen där jag arbetat, som Nike. De gillar att använda så mycket automatisering som möjligt, vilket är rimligt där med tanke på att de sysslar mycket med repetitivt arbete. Vi använde en hel del Actions och procedurer för färgsättning, storlekar, för att spara arbete och för att ta bort bakgrunder, till exempel. Man måste se till att vara konsekvent hela tiden när man använder de typerna av Actions och procedurer. På sikt sparar du så mycket tid, vilket är bra både för dig själv och kunderna.

Finns det saker du försökt automatisera utan att det har fungerat?

Ja, jag skulle vilja bli bättre på script-procedurer. Jag måste verkligen lära mig att faktiskt skapa mina egna scripts. När jag arbetade på Nike fanns där en kille som bara sysslade med att fixa sanslösa scripts som sträckte sig över sida efter sida. Han hade en procedur där du tog bilden, körde igång scriptet, och sen tog den bort bakgrunden eftersom programmet valde hur mycket vitt som skulle finnas i bakgrunden. Scriptet tar bort bakgrunden, den fixar rätt storlek på bilden och den skapar justeringslager som du behöver, så allt du behöver göra är att fixa lite specialeffekter för bilden. Svart och vitt.

Det är fantastiskt hur mycket av sådant arbete du kan få gjort och hur snabbt du kan utföra arbetet med Actions och script-procedurer. Det finns en baksida också: Allt kommer inte att se likadant ut. Du måste alltid finjustera något i slutändan om du kör i färg. I slutskedet måste du alltid finjustera något visuellt om du kör automatisering i färg. Du kan komma till en viss punkt med automatisering, men sedan måste du använda ögonen för att få ett bra resultat.

Hur såg arbetsgången ut hos Nike? Hade bilderna gått igenom någon script-procedur innan de kom till dig?

De använde scripts efter att bilderna tagits. Sedan kom de till oss och vi använde scripts för färg och för att spara jobb, till exempel. Ja, de använde scripts ofta, vilket fungerade, men ibland var det något som kraschade eller bildlager som inte kom i rätt ordning, så det var en hel del felsökande och att backa processen. Jag lärde mig mycket om att backa processen och att läsa igenom scripts och såna saker.

Jag tror att det är på det sättet folk lär sig saker. Först lär du dig att rätta till misstag, och sedan kan du starta från början.

Ja, definitivt. Det inträffar en massa problem under fotograferandet också. Ett fel kunde visa sig och du hade ingen aning om hur du skulle tolka värdena. Sen gick du och frågade några personer: "Har ni sett det här felet förut?" "Nej, det har vi inte gjort. Det där var nåt nytt." Då fick du backa, felsöka och till slut lista ut vad problemet var. Mycket, mycket problemlösning.

När det gällde bildbehandling var det mest problemsökning. Du försöker att lösa ett problem för en kund för att de vill att bilden ska se ut på ett visst sätt. Du har dina verktyg för att komma en bra bit, och efter det fick du använda hjärnan för att till slut förstå vad problemet var.

Vilken sorts hjälp kan en kund ge dig så att ditt jobb blir så enkelt som möjligt?

Definitivt en stilguide. Ju mer information som kommer från kunden desto bättre, eftersom om de säger något i stil med "Ja, så och så, bilden ska se ut så och så" blir det svårt. Det finns information från början och du kan använda din kreativitet för att komma framåt, men här finns det så mycket mer att hämta, så du behöver ofta kontakta kunden för ett klargörande.

Sedan händer det att kunden är på ett möte eller att de inte hör av sig. Det blir mycket dödtid. Om rätt information hade kommit från början så skulle det ha sparat en massa tid i slutändan.

Det är en sak vi lärde oss: När du förbereder dig och informeras av kunden gällde det att ställa så många frågor som möjligt, att lägga ut så många scenarion du kan tänka dig så att du kan dra ut informationen från kunderna. Även om de inte tänkte på det så kunde rätt ord få igång dem. "Ja, just det. Gör det också." Men senare, när du skulle lämna över bilden till kunderna kunde de säga: "Åh, jag skulle gärna se att det och det fixades dessutom."

Vilken typ av frågor brukar du ställa till kunderna? Vilka är de vanligaste smärtpunkterna som kommer upp under ett möte?

Så, jag brukade börja med: "Hur ska bilden användas? Vilken storlek vill ni ha? Vilken färgbehandling vill ni ha? Vilken typ av atmosfär? Hur vill du att färgtonerna ska framträda? Vilken slags energi vill ni att bilden ska framhäva?" Det finns så mycket att göra med exempelvis färgtoner. Hela känslan av bilden kan förändras om du ändrar färgtoner. Viktiga saker för mig är ändringar av färgtonskala och färger. Det är stora grejor.

Du kan träffa någon som säger: "Här är en bild. Kan du städa upp den lite och få den att se bra ut? Kör igång och få det färdigt." Jobba med färgerna. Städa upp den. Gör något kreativt jobb som du gillar. Ge bilden struktur. Sedan lämnar du in bilden eller har ett möte med dem. Då kan de säga: "Det känns som om atmosfären inte är den rätta. Vi får inte fram rätt känsla eller atmosfär." Så, vilken typ av atmosfär är du ute efter? Du kan antingen göra bilden superdramatisk eller så gör du den riktigt energisk eller så kör vi med en mer skrikig bild.

Det finns mycket du kan göra med endast en bas-bild. Du kan få den att kännas hur du vill. Du kan göra den lycklig. Du kan göra den ledsen. Du kan göra den energisk. Det är en viktig sak jag brukar ta upp med kunderna. Hur vill du att folk ska uppfatta bilden? Vilken känsla vill du att de ska ha när de ser den?

Gör du allt i Photoshop när du processar bilder? Eller använder du program som Lightroom eller Capture One för att processa lite i förväg?

Ja, definitivt. Vi fixar speciella utseenden och känslor med hjälp av Lightroom eller Camera Raw. Till exempel så justerar vi högdagrar och skuggor, och skärpa lite här och där. Du lär känna bilden lite grand. Majoriteten av mitt arbete gör jag i Photoshop. Småsaker kan jag fixa i Camera RAW, Lightroom eller Capture One. Men mest Photoshop.

Har du andra oväntade verktyg eller appar, som små tekniker eller strategier som du lärt dig och tycker är lite ovanliga?

Ja, definitivt. Jag tänker på folk som just börjat med fotografi och bildbehandling. Jag tror att de flesta som börjar med fotografi lär sig mer om bildbehandling än att bara göra en fotomodell snyggare. Det sistnämnda är en nackdel med bildbehandling. Just nu håller jag på och tar lite landskapsfoton och gör lite vad som helst med dem, med min telefon. Jag gillar att ta bilder med min telefon eftersom den är liten, den finns med mig hela tiden och bildkvaliteten är helt ok.

Jag håller på med lite personliga projekt med min telefon just nu. Jag använder en app som heter Snapseed. Det är en suverän app. Du har total kontroll, med färgkontroll och skärpa, och du kan till och med köra med lite pixelborttagning med den. Den känns lite snabbare och roligare jämfört med att gräva ner sig med Photoshop och spendera en massa tid med det programmet. Jag kör lite egna projekt och håller på med en cafébordsbok med en massa bilder tagna med min telefon. De bilderna har jag behandlat med Snapseed. Jag kan göra samma saker med Snapseed och Photoshop, men Snapseed är mycket snabbare och lättare. Jag kan helt enkelt jobba med min telefon.

Hoven skidglasögon

Vilken telefon använder du?

Jag kör med en iPhone 5. Det gamla goda sättet. Det är helt otroligt hur kamerateknologin utvecklas på mobiler. Helt sanslöst. Min mobil är min favoritkamera. Det är jag ärlig med. Jag kanske kan få äta upp det där senare.

Det handlar om vad du lyckas fånga. Jag fixar en bild och jag tittar på skuggorna och ljuset och min kreativitet väcks. Det fungerar på vad som helst. Sedan har du de här apparna som Snapseed som hjälper dig med att skapa din vision.

Använder du Instagram mycket?

Jag börjar att göra det. Jag var mycket tveksam ett tag är det gällde Instagram. Jag tänkte att jag aldrig kommer att använda Instagram, att det är fånigt. Sedan började jag verkligen använda min telefon och tänkte "Nej, nej, det här är ganska häftigt." Du kan göra en massa saker med en mobil. Ja, det blir mer och mer Instagram. Jag har en mix av mobilfoton och konstnärliga DSLR-bilder där också.

Skulle du kunna tänka dig att utföra ett arbete för en kund på en mobil eller surfplatta?

Definitivt, om det ser ut på ett visst sätt. Om det är utseendet de har tänkt sig så ja, absolut. Jag har använt... Jag fotade min flickväns syster Becky, som är jäkligt duktig på snowboard. Just nu håller hon på med att värva sponsorer och liknande. Hon kom tillbaka från Lake Tahoe och vi körde upp till Mount Hood för några veckor sedan och jag fotade henne med min Canon 60D crop sensor. Folk anmärker alltid på det. Åh, du använder en mindre bildsensor.

Det spelar ingen roll. Så, jag åkte i väg och fotade henne med bara min kamera. Sedan bearbetade jag bilderna med Snapseed på min mobil. Jag blandade bearbetningssätt lite grand och kände att Snapseed verkligen funkade bra. Den appen klarade av allt jag ville göra. Den fixade det. Jag fixade till utseendet jag ville ha. Jag kunde justera skuggor och högdagrar och ge bilden den rätta färgtonen samt att jag lade till lite effekter med mindre ljus i kanterna jämfört med mitten. Jag kunde plocka bort en del "smuts" också. Ja, jag tyckte att det var ett mycket bra verktyg. Det var bara ett litet experiment. Sedan tänkte jag att vi kunde testa lite specialteknik på bilden. Jag mejlade den till min mobil, sparade den där och sen redigerade jag den med Snapseed och tyckte att det blev perfekt.

Vem älskar inte teknologi.

Jag vet. Det är ganska coolt just nu. Inga gränser. Jag tror allt sitter i huvudet. Du kan komma så långt som din kreativitet bestämmer; det är det enda som stoppar dig.

Hur funkade ditt team på Nike och hur samarbetade ni? Hur funkar projektledningen där?

Jag ingick i Nikes sko-team i den internationella märkesstudion. Vi hade två arbetslag; skor och licenserade kläder, som college-, NFL- och NBA-kläder. När det gällde skor hade vi ett team som vid sin höjdpunkt innehöll kanske 12 personer. Vår chef var också en frilansare, de kallas ETW hos Nike och det står för "external temporary worker." Du kan få höra att hos Nike är ETW alla frilansare.

Det fanns cirka 12 ETW-personer, inklusive vår chefredaktör, i vårt team. Vi kom till kontoret varje dag och jag gick och åt lite frukost och hälsade på mina arbetskompisar som jobbade där. Sedan kom vi tillbaka och vår chef sade något i stil med "vi har så här många modeller att fotografera" vilket var standardsättet att jobba med Nikes. Sedan hade vi också specialarbeten, där du kunde ta en skomodell och lägga på de färger som passade in i kategorin, ändra färgerna och byta ut material. Den typen av arbete var mycket mer kreativt och intuitivt, och jag gillade det. Det där var helt klart kul. Att arbeta med skomodeller går i princip ut på att fixa till modellen, balansera svart och vitt och sedan fortsätta.

De bestämde hur många modeller vi skulle ha samt hur många specialarbeten och hur många specialprojekt. Sedan delegerade de arbetet till teamet. Om du blev färdig med det du skulle göra sade du bara till ditt team: "Vad behöver ni hjälp med? Vad kan jag göra nu när jag är färdig med mitt tilldelade arbete?"

Hade ni någon sorts central datastyrning för det där?

Arbetsuppgifter tilldelades från person till person. Vi sparade allt på en av servrarna. "Kan du ta de här specialarbetena i dag? Om du blir färdig är det bara för dig att komma tillbaka så ska jag se vad mer du kan göra och så får det räcka med det."

Du gör färdigt ditt tilldelade arbete och sedan kan du kanske bli delaktig i ett specialprojekt senare under dagen. Någon från gruppen kunde säga "kan ni fotografera det här? Ändra på färgerna på den här modellen eftersom fabriken gjorde provmodellen i fel färg."

Du utför allt grundläggande arbete och sedan går du omkring och ser om någon behöver hjälp med något. Sedan går du till din chef och säger: "Alla verkar fixa det de håller på med. Vad vill du att jag ska göra nu?" Sedan sade han något i stil med "Ja, ta några av de här arbetsuppgifterna" eller "Arbeta med modeller resten av dagen". Den pärmen var alltid full av bilder eftersom det hela tiden tillkom nya.

Ja, det var på en daglig basis det bestämdes vad som skulle prioriteras. Du utför ditt jobb och kommunicerar med alla för att se hur de ligger till med sina arbeten och om du kan hjälpa till. Kanske delade du ut något som hjälpte eller liknande, så länge som det inte saboterade deras arbete. Vad som helst för att hjälpa till.

Kändes det effektivt?

Jag tycker det eftersom jag fick gjort det jag skulle göra. Sedan kollade jag var jag kunde hjälpa till; vilka andra områden som behövde hjälp. Som tur var hände det aldrig mig att jag inte lyckades utföra kvoten för dagen. Jag fick alltid mitt jobb gjort. Jag försöker att göra saker så bra och snabbt som möjligt. Du vill ju att cheferna ska ringa om ett nytt kontrakt. "Jag undrar varför Mike inte har lyckats med sin kvot i dag. Kanske ska vi ta en annan person i stället."

Jag körde alltid på i det högsta tempot, vilket var uttröttande, men du måste göra det du måste göra.

Var det en stor personalomsättning där?

Ja, det var det. I studion där jag jobbade var det bara frilansare. Vi såg hur många som kom in och hur många som försvann. En del personer kom bara in för några veckors jobb och sedan hittade de ett frilansjobb någon annanstans. Sedan kanske de personerna dök upp igen några månader senare. När studion väl hade blivit omstrukturerad började de att fasa ut folk, och nya personer kom in i några veckor. Ja, det var en stor personalomsättning, men det är helt enkelt så de driver studion.

När det gäller HereNOW är det många som har stannat hos dem i mer än åtta år.

Det måste kännas skönt efter att ha gått på kontrakt så länge - att faktiskt kunna planera på sikt.

Ja, precis. Du måste fortfarande göra saker med så hög kvalitet det bara går, och jobba snabbt, men det är inte som hos Nike ändå. "Åh, gud, jag hoppas jag får komma tillbaka." Du behöver inte oroa dig för småsaker, skulle jag säga.

Har du några råd för någon som är ny i branschen?

Ja, när det gäller folk som vill lära sig fotografi skulle jag säga att de borde lära sig bildbehandling också. Det skadar aldrig. Det kommer att göra ditt fotograferande bättre. Detsamma gäller om du börjar med bildbehandling, fast tvärtom. Under en intervju med Nike frågade de mig om jag var en bildbehandlare eller en fotograf. "Både och," svarade jag. Jag använder bildbehandling för att göra mitt fotograferande bättre, och tvärtom.

Jag tror att dessa två är utmärkta verktyg som går hand i hand. Till folk som kommer direkt från skolan skulle jag säga "börja från grunden". Jobba som lärling och lär dig så mycket du kan. Skaffa så mycket erfarenhet du kan tills du möter den hårda verkligheten eftersom det inte är så lätt. Om du sabbar ett jobb kan det vara ditt sista eftersom allt går på rykten, speciellt i små städer.

Jag ser många som kommer direkt från skolan och får kämpa, inklusive mig själv. Jag hade drömmar om att jag skulle fixa de riktigt stora kunderna och tjäna en förmögenhet. I verkligheten måste du bygga upp ett rykte. Du måste lära dig hur det funkar, få erfarenhet, och det fattade jag mer och mer. Jag ser varje jobb som ett professionellt jobb, men också som en chans att lära mig något jag kan ta med mig till mitt nästa jobb. Vad gäller skicklighet har jag lärt mig en massa.

När jag var en lärling lärde jag mig massor om bildbehandling som om jag vore en frilansare. Jag lärde mig en massa saker när jag gick på kontrakt. Nu när jag har ett permanent jobb lär jag mig fortfarande en massa saker. Jag gör en del frilansjobb vid sidan om också. Det finns så mycket kunskap där ute som du kan ta till dig och bli bättre. När ett problem dyker upp kan du ta fram din kunskap och du kanske vet fem olika sätt att fixa problemet. Om en lösning inte fungerar så har jag fem andra sätt att använda. Erfarenhet är grunden.

Det finns en massa folk, och jag är en av dem, som tror att de ska bli stora modefotografer som kan få Annie Leibovitz att baxna av allt de kan. Det kommer inte att hända, om jag ska vara ärlig.

Ditt foto på framsidan av TransWorld ditt första år och sedan börjar du jobba för Vogue ditt andra år?

Exakt. Jag tänkte att "jag kan ta en bild på någon som åker snowboard och få den att se snygg ut." Nix, det krävs mycket mer. Samma med ljussättning. Kommersiellt fotoarbete är en konst. Man kan säga att du skulpterar folk med ljus. Även om det är naturligt ljus så håller du koll på skuggor och ljuspunkter och hur de landar på det du fotograferar. Även om det är en produkt eller person använder du ljus och skuggor för att skulptera bilden. Ju mer du kan om detta desto bättre.

Vilka personer har influerat dig mest?

Det finns några fotografer som jag har lärt mig mycket av och som fortfarande tilltalar mig. Jag gick som lärling med Michael Jones. Han tog sig an mig, och jag lärde mig en massa av honom. Han fotograferar produkter och kör också livsstil och mode, men mest högkvalitativa produkter. Jag lärde mig en massa av mina studiokunskaper när det gäller ljussättning och allmänt uppträdande från honom. Sedan har vi Andy Batt som är en fantastisk livsstilsfotograf. Hans bilder har en riktigt bra look. Han har alltid en riktigt bra känsla. Hans kunder väljer honom för att hans produkter har en speciell look. Han har varit väldigt viktig för mig. Hans sätt att arbeta, sättet att arbeta med teamet, är verkligen inspirerande och jag lär mig alltid något när jag träffar honom.

Sedan har vi Stuart Mullenberg. Han är stor när det gäller frisbeegolf-foton nu men han gör också jobb för Portland Monthly. Han kör en massa matfotografi. Det var han som fick in mig i fotovärlden. Jag gick på en av hans nätportfölj-kurser och han sa:

"Vilken typ av fotojobb vill du göra?"

"Jag vill bli en snowboardfotograf."

"Ok, så var har du dina snowboardbilder?"

"Jag har inga."

Han fick mig att fundera på vilken sorts arbete jag verkligen ville göra. Jag valde en kommersiell produkt, av typen katalogbilder, och han introducerade mig för Michael och Andy och en annan fotograf som hette Jesse Schofield som var en fotograf hos Cabela's. Stuart presenterade mig för dem. Jag lärde mig en massa. Det handlade om att fotografera olika platser. Vi kunde åka runt i USA och ta katalogfoton för Cabela's och det var fantastiskt. Även han har en speciell look på sina foton och han har ett speciellt sätt att arbeta. Jag försöker att ta till mig kunskap lite här och där när det gäller dessa fotografer som jag jobbat med och inspirerats av. Sedan blandar jag mixen och försöker att få fram något eget och göra något med det.